Shanghai 30 oktober 2005

Puh, jag har överlevt de första månaderna – men det är med nöd och näppe! Att flytta till andra sidan jordklotet, till ett land med en helt annorlunda kultur och med ett helt annat utseende (hudfärg) och inte känna någon är en sann utmaning. Jag kan säga att jag har precis landat – fast det var tre månader sedan!

En vardag börjar formas, jag har börjat vänja mig vid att Hampus och jag oftast är huvudattraktionerna, att allt tar dubbelt så lång tid som hemma, att med engelskan kommer man inte långt, att läsken på McDonalds smakar klor, att äta ris varje dag, att folk trängs och aldrig ber om ursäkt, allt cyklande, all trafik, att det inte finns skötbord nånstans (ja, förutom på Ikea) när du är ute, att dålig klädsmak är ett begrepp, att ha hemhjälp och bil med chaufför, att knappt träffa mannen som är far till sina barn mm. Mer om allt detta efterhand…

Jag mailar dagligen med vännerna hemma, mina kära väninnor Katta, Jessica, Kajsa och Malin. Deras diagnos av mig numera är ”grav shopoholic”. Jag har fått frågan ”Nu har du bott i Kina i tre månader, har du inte tröttnat på att shoppa?” – svar nej. Här är annorlunda än hemma att shoppa – och som nämnts tidigare, allt tar dubbelt så lång tid! För det första trafiken, som Mats brukar nämna när han bloggar, att bara ta sig nånstans med vår underbare lugne chaufför tar evigheter. Ofta är det stopp i trafiken eller köer som ringlar långsamt. För det andra shoppar man på marknader oftast, och då ska det prutas. Det kan ta en kvart på varje grej du ska ha. Inte bara att gå till kassan och snällt betala, nej! För det tredje får du fara omkring på olika ställen för att få tag på olika grejor. Men vaddå, det är roligt, förbaskat roligt!
Men inte sagt att jag shoppar hela tiden, oh, nej, jag har lite andra aktiviteter också. Säkert många som undrar, hur går kinesiskan då? I ärlighetens namn – jag har inte börjat läsa för jag har inte haft nån lust och alltså inte varit motiverad. Nu känner jag jättemycket för det och ska anmäla mig till en kurs. Men lite ”kinesierad” har jag blivit, jag spelar Mahjong, som är ett kinesiskt brickspel. Jag gör det tillsammans med tre andra tjejer, Malin, Charlotte och Paula. Vår lärare är en svensk kvinna som heter Gunilla, som bott i Shanghai i 6 år, sammanlagt 15 år i Asien. Vi spelar måndag förmiddagar och det är verkligen ett spännande spel som kan sluta hur som helst. För de icke insatta i spelet kan jag sammanfatta lite hur det går till. Man spelar med 144 brickor, varav det finns vindar, drakar, tecken ( 3 olika) och blommor. Man slår tärningar om vem som börjar, som är East wind, därefter blir de andra vindar också. Det gäller att samla ett tecken, du kan också samla drakar och vindar. När man är nära att gå ut säger man att man sitter på en sten, och när man går ut säger man Mahjong. Därmed inte sagt att du vinner, det gör den med mest poäng. Ja, det är faktiskt rätt komplicerat, men vi börjar lära oss. Jag ser redan framemot att hålla Mahjongkurser för alla mina speldjävular till kompisar i Sverige!
Så det är hur jag får måndagen att gå…

Onsdagar spenderar jag och Hampe på ett Gymboree center. Gymboree är som en slags barnrytmik, barngymnastik med mycket musik. Hampe tycker det är hur kul som helst, och jag kan känna mig rätt säker där eftersom lokalen är så fantastiskt barnanpassad – precis vad Hampe behöver, denna lilla apa. Det är mjuka mattor på golvet och vaderade lekställningar. Perfekt! Det är nyttigt för Hampes lilla engelska också, han ska ju till augusti börja skola och då är det ju bra att kunna lite.
Så det är hur jag får onsdagen att gå…

Jaha, de andra dagarna då? Jo, som sagt, oftast behövs nåt shoppas, eller har jag fått kläder uppsytt så ska de hämtas. Nu känner jag lite människor här också, då är det rätt trevligt att äta lunch ute nånstans. De flesta har inget direkt behov av att vara hemma, alla har ju en ayi som städar och donar där. Så varför vara hemma? Vi har hittat många bra restauranger där vi kan äta västerländskt. Ni anar inte hur god en Ceasarsallad eller Lasagne kan smaka efter ett tag utomlands! Och för er som undrar, nej, vi dricker inte alkohol till lunch, oftast inte i alla fall, hihi…




Läste ni, fått kläder uppsytt? Låter det glassigt eller? Haha, det är ett helt kapitel för sig själv. Men på Dongjiadu-market finns massor att välja på att få uppsytt. Jag har haft både dålig och bra erfarenhet utav det där. Här ska förstås prutas också. Dålig erfarenhet är byxor jag försökte få uppsytt. Mina mått stämde inte med byxorna, trots att de mätte ”sååå noga”. Så fick jag tips om att göra copy på favoritbyxorna är det bästa. Och det är den bra erfarenheten! Byxorna blev jättebra, så jag ska definitivt dit för att göra flera. Nästa vecka ska jag hämta min beigebruna höstkappa jag fått uppsytt. Hoppas, hoppas att den är bra. Här fann min mamma sitt paradis på jorden när hon var här och hälsade på en vecka i oktober. Hon fick uppsytt två kavajer, copy på ett par byxor, ett linne och en ”Kina-jacka”. Allt blev väldigt bra, och vi ska dit i februari när mamma kommer igen. Då kommer pappa med också.

En annan kul marknad är förstås Xiangyang-marketplace, även kallad ”fake-market”. Här är bara hur kul som helst! Det finns allt du kan önska dig här – om du är ute efter märkeskopior. När Mats hade kollegor från Sverige här var de naturligtvis där – inte bara en gång, utan flera. De köpte både North Face och Canada Goose jackor, läderbälte à la Boss, Armani odyl, golfklubbor och Rolexklockor. De flesta måste också köpa en extra Samsonite på marknaden för att överhuvudtaget få med sig grejorna hem. Även de icke-shoppingtokiga brukar falla för denna marknaden!
Här har alltså lilla jag fyndat en hel del, tänker inte skriva allt här bara för då fyller jag de närmsta sidorna.


Det finns marknader för allt. En annan favoritmarknad som jag brukar besöka på fredagar är Flower-market. Ja, en hel marknad med blommor av alla de slag! Här är förstås blommorna jättebilliga, men det ska ändå prutas. Tio vita liljor för 10 spänn, röda rosor storlek större 1 spänn styck, ja det är bara att peka på vad man vill ha. Vår chaufför brukar sucka lite när vi åker hit ett gäng tjejer, han får fälla sätena och bre ut tidningar för att inte smutsa ner bilen, han tycker förmodligen att vi är komplett galna…
Vad finns mer att berätta om marknader? Jo, här finns en marknad full med barnkläder, leksaker och skor. För oss med barn är detta ju himmelriket. Naturligtvis ser mina barns garderober något annorlunda ut nu med bara Ralph Lauren, GAP, Tommy Hilfiger och Timberland kläder, men priserna är ju lägre än på H&M (som inte ens finns här). Ett sant paradis!

Linus skola ”Shanghai Community International School” har en föräldraförening PAFA (The Parents and Friends Association) som anordnar möten för föräldrar, ja, läs mammor, papporna jobbar ju i regel, som är nyttiga att gå på. De bjuder in gästföreläsare i alla möjliga olika teman. Vi har avverkat allt från att vara expat-hustru till att köpa Halloween-dräkter. Lite andra teman har varit information från olika sjukhus, skolpsykologen pratade om hur barn känner det att ha flyttat utomlands, att anställa ayi, kinesisk medicin, starta företag i Kina, skolans curriculum mm mm.
Dessa möten är varannan vecka (torsdagar) och det är kul att träffa mammor från andra länder och dricka lite kaffe. Det är också kul att se Linus i sin skola. Han är jätteduktig och vinkar sött när han ser mig. Hans engelska kommer väldigt fort nu, han blandar svenskan och engelskan friskt!


I veckan har skolan haft ett UN assembly som föräldrarna kom på och barnen uppträdde med sång. Barnen var klädda i sina nationaldräkter eller i sin flaggas färger. Hela matsalen var prydd med flaggor barnen ritat – jättefint. Linus och hans Pre-Kindergarten klass sjöng: ”Skini ma rinky” – en australiensisk sång, tror jag, eftersom deras fröken Miss Scott är från Australien. I hans klass finns många nationaliteter: Finland, Frankrike, Belgien, Indien, HongKong, Amerika, Australien bla. De är 12 barn, varav 8 är killar.




Helgerna här är heller inte som hemma. Vi har valt att ha ayi även lördagar. Ett mycket bra val, enligt min åsikt. Oftast gör hela familjen något på lördagar, ja, vi har bil+chaufför då också, och det är så skönt att komma hem på eftermiddagen till ett välstädat hem. Vi lagar dock maten själva på helgerna, så vår ayi slutar i regel vid kl 15 på lördagar. Eller så beställer vi mat, låter säkert glassigt, men oftast kostar hemkörningen bara några kronor eller inget alls. Vi har ett restaurangstråk nära oss som är mysigt att gå och käka lunch på också. Där ligger vår nya favoritrestaurang Blue Frog, som har ett speciellt barnrum och lekplats med personal. Helt fantastiskt bra va?



Låter det som om vi har en glassig tillvaro här borta i Kina? Svar: vi har en bekväm tillvaro.
Och den känns inte riktigt verklig - ännu. Jag saknar ofta mitt hus, mina vänner och bekanta, ja, till och med mitt jobb. Jag saknar naturen, och jag är inte ens den där människan som brukar ge mig ut i naturen. Jag saknar tystnaden för i en 17 miljoners stad är det aldrig tyst. Annat är det i lilla Lerum. Vad tyst det är när man en söndag passerar ett alldeles folktomt torg! Helt underbart tyst! Kan du tänka dig att man kan sakna det, Ingalill?
Jag saknar att bara lyfta telefonluren och ringa min syster och skvallra lite. Tidsskillnaden gör det ju lite mer komplicerat, och mycket till skvaller har jag ju inte härifrån.
Det känns overkligt att under tre års tid vara ”hemmafru”, eller ”lyxhustru” för det är ju inget hem eller barn att ta hand om på heltid. Erfarna expat-hustrus menar att ”hitta nåt du verkligen är intresserad av, och gör det”. Hm, nu har jag ju inte direkt hittat nåt ännu. Hobbies? Nä, jag har inga, i Sverige tog min familj och hus all tid, de var mina hobbies. Men jag kommer nog på nåt, jag har inte för avsikt att shoppa i tre års tid, inte ens denna grava shopoholicen…
Men en sak är i alla fall säker – här är aldrig långtråkigt! Här finns alltid nåt att göra, och har du tråkigt får du skylla dig själv. När jag hörde detta för ca två månader sen grät jag. Jag tänkte att hur kan nån säga så, det här är ju inte mitt hem, mina vänner eller nån verklighet, men jag har vant mig, och jag tror att jag kommer att bli ännu mera van också. Jag kommer alltid att sakna de hemma förstås, det kommer nog inte att gå över, men vad är tre år av en livstid?
Veckorna går superfort, och nån eftermiddag i veckan snor jag åt mig en vilostund medans Hampe sover. Att bara ligga på sängen och läsa en bok utan dåligt samvete för att tvätten ska strykas, huset dammsugas, blommorna vattnas, det är inte så dumt att vara expat hustru i alla fall…